Zarassi Trio, 10 sept 2016

zarassibloggbild

Klockan är fem i tolv, platsen är matsalen på Åtorps Herrgård i Munkedal, numera ett centrum för asylboende. Musikerna är redo. Men … var är publiken? Maria Lith (Kultur i Väst) och jag går ut. Längre bort står en liten grupp män. Vid en av byggnaderna sitter en kvinna på en trappa. Några barn leker tyst i ett slags vardagsrum. Vi uppmanar alla att komma till konserten. Trots att vi inte talar varandras språk går budskapet hem. Några kommer ner till matsalen och lite efter tolv kan musiken börja.

Sångerskan Negar Zarassi presenterar på engelska och på farsi (persiska). Någon i publiken översätter för andra vad hon säger. Under de första tonerna av ”Jag vill möta” – en dikt av Karin Boye tonsatt av Hedda Heiskanen, violinisten – droppar det nu in fler människor. Tre barn sätter sig på första raden och dras in i den vackra sången med en gång. Juanjo Passo berättar sedan om tango och presenterar nästa nummer: ”Chiquilin de Bachin”, med text av Horacio Ferrer och musik av Astor Piazzolla. Negar sjunger med mycket känsla om pojken som säljer rosor vid borden på ett café: ”Jag ångrar att jag förnekade din hunger”. Under tiden har det kommit in fler människor, ett trettiotal är vi nu. Trio Zarassi har lätt för att kommunicera med publiken och stämningen är livfull. Nu framförs en persisk sång om våren, nytt liv: ”Baz bahar”. Musikernas glädje smittar av sig. Barnen förstår vad Negar sjunger om och tittar förtjust på hennes eleganta dansrörelser. Vid nästa sång på farsi: ”Dokhtare koli – Zigenarflickan” lyser många ansikten upp, man klappar och vissa sjunger rytmen. ”El Choklo” av Angel Villoldo – ”Chokladsången” kallas den, men egentligen betyder det ”majskolv” – går över i ”Habanera” ur operan Carmen av Georges Bizet: ”Kärlek är en upprorisk fågel, som ingen kan tämja”. Negar sätter sig intill barnen på bänken och sjunger särskilt till dem. Jag är rörd av hennes kärleksfulla sätt att bemöta barnen. Konserten avslutas med en puss, stor applåd och en munter stämning!

Musik är språket som alla förstår. På museet i Uddevalla välkomnar vi sedan vår till största delen svenska publik klockan fyra på eftermiddagen. Vi behöver lite tid att komma igång på grund av ljudanläggningen. Det är första gången vi har konsert i Johnsonhallen. Jan Thulin löste belysningsfrågan på ett kreativt sätt.  Det är överhuvudtaget en kreativ dag med mycket skickliga musiker som spelar en massa olika instrument. Juanjo Passo spelar bandoneon och gitarr, Hedda Heiskanen spelar – idag – violin, kamanche (betyder: liten stråke), nyckelharpa och piano. Programmet kräver olika sångtekniker och Negar Zarassi har dem alla. Samspelet mellan musikerna är ett nöje att titta på. Visst är musik också en visuell upplevelse! Jag har lite svårt för att sitta kvar på min stol ibland. Ni vet väl att dans och musik är så pass förenade med varandra, att det i vissa kulturer bara finns ett ord för dem. I vår västerländska kultur har vi lärt oss att sitta still, men jag vågar påstå att många av er i publiken känner rörelsen inombords.

Det finns alltid mer musik som man inte känner än musik som man känner, inte sant? Visste ni att det finns så många olika typer av tango? Visste ni att ”Nasreens sång” kommer från ”Drömmarnas väg”, en flerspråkig, genreöverskridande musikteaterföreställning av Daniel Fjällström? Visste ni att Aulis Sallinen (f 1935) har komponerat ”Cadenza för soloviolin” med avsikten att göra den tekniskt så svår som möjlig? Jag är upptagen ett bra tag framöver med att lyssna, läsa, kolla upp och fundera. Med glädje! En annan glad person idag är nog vår viceordförande Andreas Granholm, som går runt med drömlik blick i ögonen. Han har lite att förklara när han kommer hem ikväll och Evelina ser läppstiftet på hans kind.

Tack för musiken, Zarassi Trio!

Nicolette